Navigera i samhället
Navigera i samhället
Samällskartan
Samhällsutforskaren
------------------------------------------------------
Sociala o kulturella systemet
Gott liv
Livsvillkor o möjligheter
Arbete o bidrag
Normer, värderingar o ideal,
Kultur o bildning
Tillit o gemenskap
Spänningar o konflikter
Sociala systemet o det hållbara samhället
Därför att det ger mer än lön. Arbete kan ge struktur i vardagen, gemenskap, identitet och känslan av att behövas. För många är svaret på frågan "vad gör du?" en stor del av hur de ser på sig själva.
Men när betalt arbete blir måttet på en människas värde blir annat osynligt. Den som tar hand om barn eller gamla föräldrar, engagerar sig i en förening eller studerar bidrar också, även om det inte syns i lönekuvertet.
Mycket. Internationella arbetsorganisationen ILO har beräknat att människor i världen varje dag lägger omkring 16 miljarder timmar på obetalt omsorgsarbete, som att laga mat, städa och ta hand om barn, sjuka och äldre. Ungefär tre fjärdedelar av det görs av kvinnor. Värderat till minimilön motsvarar det omkring 9 procent av världens BNP.
Det obetalda arbetet räknas inte i BNP, men utan det skulle varken familjer, arbetsplatser eller samhälle fungera. Ett samhälle som bara räknar det betalda arbetet ser alltså bara en del av det som håller det uppe.
Nej. Förmågan att bidra varierar genom livet. En del kan arbeta heltid, andra deltid eller under vissa perioder. Sjukdom, funktionsnedsättning, ålder och omsorgsansvar påverkar vad som är möjligt.
Därför behöver vi skilja mellan att inte kunna bidra på ett visst sätt, att vilja men sakna möjlighet och att kunna men inte vilja. Situationerna är olika och ska inte behandlas som om de vore samma.
Att bidra till grunden, om vi kan. Ett samhälle bygger på ömsesidighet. Mat ska odlas, sjuka vårdas och barn undervisas, och den som har förmåga förväntas bidra till det alla behöver. Bidraget kan vara lönearbete, men också omsorg, föreningsliv eller annat som hjälper människor och samhälle.
Däremot är ingen skyldig att arbeta för att producera andras extra livskvalitet. Den som nöjer sig med grunden och bidrar till det gemensamma har gjort sin del. Det är en annan syn än den vanliga, där arbete i sig ses som en plikt oavsett vad det producerar.
Då hamnar den enskilde i en svår sits. Många jobb finns i verksamheter som släpper ut mycket, förbrukar mycket resurser eller driver ohållbar konsumtion. Den som arbetar där behöver lönen, även om verksamheten bidrar till problem som samhället måste lösa.
Det är inte rimligt att lägga ansvaret på den enskilde arbetstagaren. Ingen ska behöva välja mellan att försörja sig och att bidra till ett hållbart samhälle. Det är samhällets uppgift att se till att det finns hållbara arbeten och vägar dit, genom investeringar, utbildning och omställningsstöd.
Samtidigt kan samhället inte blunda för vad en verksamhet gör bara för att den skapar jobb. Att bevara ohållbara arbeten är ingen lösning, men det är inte heller att avveckla dem utan att erbjuda något annat.
En trygghet som gör det möjligt att byta, inte bara att stanna. Omställningen kommer att göra vissa jobb överflödiga och skapa andra. Automatisering och AI kan dessutom minska behovet av mänskligt arbete på många områden.
Om tryggheten bara är knuten till den nuvarande anställningen blir varje förändring ett hot. Om den i stället bygger på utbildning, omställningsstöd och en fungerande välfärd blir förändringen möjlig att hantera. Hur arbetet kan fördelas när det behövs mindre av det tas upp i Arbete och försörjning i Ekonomiska systemet.
Arbete är viktigt för både individen och samhället, men en människas värde kan inte mätas i lönearbete. En stor del av det som håller samhället uppe är obetalt och syns inte i statistiken.
Ett hållbart samhälle bygger på ömsesidighet kring grunden: den som kan bidrar till det alla behöver, på det sätt som fungerar för den. Ansvaret för att det finns hållbara arbeten att bidra med ligger på samhället, inte på den enskilde.
Frågan är inte hur många jobb vi kan skapa, utan vilket arbete som behövs och hur vi delar på det.