Omställning o möjligheter

Finns det något som går åt rätt håll?

Ja, mer än man kanske tror. Ozonskiktet håller på att läka sedan världen förbjöd de ämnen som bröt ner det. Nästan 99 procent av dem har fasats ut. Enligt FN:s expertpanel väntas ozonskiktet vara återställt kring 2040 i större delen av världen och kring 2066 över Antarktis.

Förnybar energi har blivit billig. Kostnaden för el från stora solcellsparker har sjunkit med omkring 90 procent sedan 2010, enligt Internationella byrån för förnybar energi, Irena. I Sverige har konsumtionsutsläppen per person minskat med över en tredjedel sedan 2008.

Förändring är alltså möjlig. Problemet är att den går för långsamt i förhållande till hur snabbt belastningen växer.

Kan tekniken lösa problemen?

Delvis, och utan teknik går det inte. Förnybar energi, elbilar, värmepumpar, effektivare industri och nya material är nödvändiga delar av omställningen. Tillväxtanhängarnas förhoppning är att tekniken ska göra det möjligt att fortsätta växa samtidigt som belastningen minskar. Det kallas frikoppling.

Det har hänt i vissa länder när det gäller koldioxid. Men en genomgång av över 800 studier, publicerad 2020, fann att exemplen på verklig frikoppling är få och att minskningarna inte är i närheten av den takt som behövs.

Tekniken behövs alltså, men den har hittills inte räckt för att minska den samlade belastningen när ekonomin samtidigt växer.

Behöver vi mer energi?

Det beror på vad energin ska användas till. Fossilfri energi behövs för att ersätta kol, olja och gas i industri, transporter och uppvärmning. Men hur mycket energi ett samhälle behöver är ingen naturlag. Det är ett resultat av hur vi bygger städer, producerar mat, reser och konsumerar.

Att bli fossilfri räcker inte heller för att bli hållbar. Fossila bränslen driver framför allt klimatförändringen och havsförsurningen. Förlusten av biologisk mångfald, överuttaget av sötvatten och läckaget av kväve och fosfor fortsätter även om fabrikerna går på ren el. Ohållbar produktion blir inte hållbar av att den blir fossilfri, bara mindre skadlig för klimatet.

Forskningen pekar därför allt oftare på efterfrågan. FN:s klimatpanel IPCC bedömer att förändringar i hur vi bor, äter och reser kan minska utsläppen med 40–70 procent till 2050. Poängen är att människor behöver värme, mat och transporter, inte energi i sig. En studie från 2020 räknade ut att ett anständigt liv för omkring tio miljarder människor skulle kunna klaras med mindre än 40 procent av dagens globala energianvändning, om konsumtionen förändras och de stora klyftorna minskar.

Energi som byggs ut utan att någon frågar vad den ska användas till riskerar alltså att hålla liv i samma ohållbara produktion, bara med en ny energikälla. Frågan är inte bara hur mycket energi vi kan få fram, utan vad vi behöver den till.

Räcker det med cirkulär ekonomi?

Nej, men den är en viktig del. Cirkulär ekonomi minskar behovet av nya råvaror. Men så länge den totala materialanvändningen växer kan återvinningen aldrig hinna ikapp.

Den största vinsten ligger ofta tidigare i kedjan: att inte producera det som inte behövs och att använda det som redan finns längre. Återvinning är det sista steget, inte det första.

Går det att restaurera naturen?

Ja, i många fall, om man ger den tid och utrymme. Våtmarker kan återskapas, vattendrag kan få tillbaka sina naturliga lopp och utfiskade bestånd kan växa till sig när fisket begränsas. Sjöar som var kraftigt försurade har fått tillbaka liv sedan svavelutsläppen minskade.

EU antog 2024 en lag om restaurering av natur. Enligt den ska restaureringsåtgärder omfatta minst 20 procent av EU:s land- och havsområden till 2030, och alla ekosystem som behöver det till 2050.

Men restaurering är långsam och dyr jämfört med att låta bli att förstöra. Och det som har passerat en vändpunkt kommer inte alltid tillbaka.

Vad ska växa och vad ska krympa?

Det är kanske den viktigaste frågan i omställningen. Det som behöver krympa är det som belastar naturen mest: fossila bränslen, resursslösande produktion, kortlivade produkter och verksamheter som förstör livsmiljöer.

Det som kan växa är det som ger livskvalitet med liten belastning: omsorg, utbildning, kultur, kunskap, reparation, delning, förnybar energi och restaurering av natur. Många av dessa verksamheter kräver mycket arbete men lite material.

Omställningen behöver alltså inte betyda att allt ska bli mindre. Den handlar om att ändra sammansättningen i ekonomin, så att det som växer är sådant som planeten tål.

Varför går omställningen så långsamt?

Därför att dagens system är inbyggt i allt från infrastruktur och ägande till vanor och arbetstillfällen. Kraftverk, vägar, bostadsområden och fabriker byggs för att användas i decennier. Företag och länder som tjänar på det som är har starka skäl att bromsa förändringen.

Dessutom är kostnaderna för omställningen synliga och kommer nu, medan vinsterna ofta är utspridda och kommer senare. Det gör det politiskt svårt. Omställningens takt avgörs därför till stor del i de ekonomiska och demokratiska systemen, inte i det ekologiska.

Så vad är egentligen svaret?

Det finns verkliga framgångar. Ozonskiktet läker, förnybar energi har blivit billig och natur går att restaurera. Problemet är inte att lösningarna saknas, utan att de införs för långsamt medan den samlade belastningen fortsätter att växa.

Teknik, fossilfri energi och kretslopp behövs, men de räcker inte ensamma så länge ekonomin bygger på att använda allt mer. Omställningen handlar därför också om vad som ska växa och vad som ska krympa.

Frågan är alltså inte om omställningen är möjlig, utan om vi väljer att göra den i den takt som krävs.

Navigera i samhället