Navigera i samhället
Navigera i samhället
Hållbart samhälle - Startsida
Samhällskartan
Samhällsutforskaren
----------------------------------
Människan
Samhällsnivåer
Ja. De fyra samhällssystemen finns överallt där människor lever och bestämmer tillsammans, från hushållet till världen. De ser olika ut på olika nivåer, men de finns alltid där och de hänger alltid ihop.
TSS skiljer på åtta samhällsnivåer:
Hushållet: familjen eller de man bor med. Här görs vardagens val om mat, boende, resor och tid.
Föreningar och grannskap: bostadsrättsföreningen, idrottsklubben, församlingen, byalaget. Här går människor frivilligt samman och bestämmer tillsammans.
Verksamheten: arbetsplatsen, alltså företag, myndigheter och organisationer. Här produceras det mesta av det vi behöver.
Kommunen: Sveriges 290 kommuner ansvarar bland annat för skola, äldreomsorg, vatten, avfall och hur marken används.
Regionen: de 21 regionerna ansvarar framför allt för hälso- och sjukvården och, tillsammans med kommunerna, för kollektivtrafiken.
Staten: riksdag, regering och myndigheter. Här bestäms lagar, skatter och välfärdens grundregler.
EU: gemensamma regler för handel, konkurrens, jordbruk och utsläpp i 27 länder.
Världen: FN, globala avtal och världshandeln. Här finns de frågor som inget land klarar ensamt.
Nivåerna är ingen trappa där den översta bestämmer allt. Verksamheter går dessutom på tvärs: ett multinationellt företag finns samtidigt i en svensk kommun och på världsmarknaden. Detsamma gäller medierna och det offentliga samtalet, från lokaltidningen till de globala plattformarna, som beskrivs i Kunskap o offentligt samtal i Demokratiska systemet.
Ta resan till jobbet. Den ser ut som ett privat val, men den avgörs på alla nivåer samtidigt.
Hushållet väljer bil, buss eller cykel, och var man bor i förhållande till jobbet. Arbetsgivaren bestämmer om det finns gratis parkering, cykelgarage eller möjlighet att arbeta hemifrån. Kommunen avgör var bostäder och arbetsplatser hamnar och om det finns cykelvägar. Regionen och kommunerna bestämmer hur ofta bussen går. Staten sätter skatten på bensin och diesel och bestämmer reseavdraget. EU inför från 2028 ett utsläppstak för bränslen till vägtrafik och uppvärmning. Och klimatavtalen mellan världens länder sätter målet som allt detta ska leda mot.
På varje nivå finns alla fyra systemen: utsläppen (ekologiska), kostnaden (ekonomiska), vanorna och vad som räknas som normalt (sociala) och vem som bestämmer (demokratiska). Det som skiljer är hur stort handlingsutrymmet är och hur långt följderna når.
Exemplet visar också varför det blir fel när en nivå agerar ensam. Ett högre bränslepris utan en buss att ta drabbar den som bor på landsbygden, vilket beskrivs i Livsvillkor o möjligheter i Sociala o kulturella systemet.
Mer än man kanske tror, men mindre än det ofta sägs. Hushållens konsumtion står för omkring 60 procent av de utsläpp som svenskarnas konsumtion orsakar, i Sverige och i andra länder. Resten kommer från offentlig konsumtion, som skolor och sjukhus, och från investeringar i byggnader och maskiner. Det hushållet äter, hur det bor och hur det reser spelar alltså roll på riktigt.
Men hushållet väljer bland det som finns, till de priser som gäller. Därför går hushållets största påverkan ofta genom människornas andra roller: som väljare, som anställda, som medlemmar i föreningar och som förebilder för grannar och barn.
Hushållet är också en liten ekonomi i sig. Det som lagas, delas, lånas ut eller görs tillsammans räknas inte i BNP, men det minskar behovet av att köpa nytt.
Mycket, och det glöms ofta bort när debatten bara handlar om individen eller staten. En bostadsrättsförening beslutar om uppvärmning, solceller och laddplatser för hundratals människor på en gång. Föreningar, kooperativ och samfälligheter är också exempel på att människor kan förvalta något gemensamt utan att det behöver ägas av staten eller av ett företag, som beskrivs i Ägande o grundtrygghet i Ekonomiska systemet.
Verksamheterna avgör vilka material och vilken energi som används, hur arbetet är organiserat och vad leverantörerna ska leva upp till. Offentliga verksamheter är dessutom stora köpare. Offentlig konsumtion och investeringar står tillsammans för omkring 40 procent av utsläppen från svenskarnas konsumtion.
Men även verksamheter verkar inom ramar som andra sätter. Ett företag som väljer en dyrare hållbar lösning förlorar i konkurrensen om ramarna inte är lika för alla. Därför har många verksamheter ett eget intresse av tydliga och gemensamma regler.
Mycket av det som avgör vardagen. Enligt plan- och bygglagen är det kommunen som bestämmer hur mark och vatten ska användas. Var bostäder, butiker, skolor och arbetsplatser hamnar avgör för lång tid framöver hur långt människor måste resa och om det går att leva utan bil.
Kommunen ansvarar också för vatten och avlopp, avfall, skola och omsorg, och är en stor arbetsgivare och köpare. Regionen ansvarar för vården, som står för omkring 90 procent av regionernas utgifter, och för kollektivtrafiken tillsammans med kommunerna.
Närheten är en styrka. Lokala beslut går att se, pröva och påverka. Ekonomipristagaren Elinor Ostrom menade att klimatfrågan inte kan vänta på ett enda globalt avtal. Många nivåer som agerar samtidigt, prövar lösningar och lär av varandra kommer längre. Svagheten är att kommuner konkurrerar om invånare och företag, och att en kommun inte kan sätta skatt på bensin eller ställa krav på varor som säljs i hela landet.
Ramarna för alla andra nivåer. Riksdagen beslutar om lagar, skatter och välfärd, och om vad kommuner och regioner får och ska göra. Det är här de priser och regler sätts som avgör vad som är lätt och vad som är svårt för hushåll och verksamheter. Det beskrivs i Produktion och konsumtion i Ekonomiska systemet.
EU sätter gemensamma regler för handeln och konkurrensen och för en stor del av miljöpolitiken. Utsläppshandeln är ett exempel: ett tak som gäller för alla medlemsländer, så att inget land kan konkurrera med lägre krav.
Vissa frågor går bara att lösa globalt, eftersom klimatet, haven och ozonskiktet inte bryr sig om gränser. Parisavtalet från 2015 har anslutits av nästan alla världens länder. Men det finns ingen världsregering. Avtalen fungerar bara om länderna själva genomför dem, och då går vägen tillbaka ned genom alla nivåer.
Nej, men utan politiken går det inte. Invändningen har en poäng. De största ramarna, som skatter, lagar och internationella avtal, beslutas av politiker, och ingen annan kan ersätta dem. Ett hushåll kan inte införa ett utsläppstak.
Men politiken och de andra nivåerna hänger ihop åt båda hållen. Politiker fattar de beslut de tror att de kan få stöd för. Det som först har prövats i en kommun, en förening eller ett företag visar att något fungerar och gör det lättare att besluta om det för alla. Folkrörelser har drivit fram mycket av det som i dag är självklart, och normer kan vända när tillräckligt många har börjat, som beskrivs i Normer, värderingar och ideal i Sociala o kulturella systemet.
Den som bara väntar på politikerna väntar alltså på något som till stor del byggs underifrån.
Samhällskartan gäller på alla nivåer, från hushållet till världen. På varje nivå finns de fyra systemen, och på varje nivå finns ett eget handlingsutrymme. Ingen nivå räcker ensam.
Det globala sätter målet. EU och staten sätter ramarna. Kommunen och regionen bygger det som gör det hållbara valet möjligt. Verksamheterna producerar inom ramarna, och hushåll och föreningar lever, prövar och visar vägen. Samtidigt är det samma människor som röstar fram ramarna.
Frågan är inte var förändringen ska börja, utan hur besluten på varje nivå kan stödja varandra.