Ägande o grundtrygghet

Vad betyder det egentligen att äga något?

Mindre än man kanske tror. Att äga något är inte en enda rätt utan flera: att använda det, att stänga ute andra, att ta avkastningen, att sälja det och att förbruka det. De rättigheterna kan delas upp mellan olika parter.

Sverige gör det redan. Den som äger en skog kan inte stänga ute andra, eftersom allemansrätten ger alla tillgång till naturen. Den som äger en strandtomt får i regel inte bygga nära vattnet, på grund av strandskyddet. Och den som vill dämma eller leda om vatten behöver tillstånd, även på egen mark.

Ägande är alltså inget naturtillstånd. Det är regler som samhället har bestämt. Genom demokratin kan medborgarna ändra reglerna för allt ägande, utan att själva äga allt.

Vem ska få värdet av mark och natur?

Det beror på var värdet kommer ifrån. Avkastning kan komma från tre håll. Den kan komma från arbete och god förvaltning, som när någon driver ett företag väl. Den kan komma från att naturen eller läget är knappt, som oljan under havsbotten eller en tomt mitt i staden. Den avkastningen kallas naturränta, eller grundränta. Och den kan komma från att priserna stiger, utan att ägaren har gjort något.

Starkast skäl för att avkastningen ska tillfalla alla finns för naturräntan. Ingen har skapat oljan eller sjöutsikten, och lägets värde kommer ofta av det samhället har byggt runt omkring, som vägar, skolor och kollektivtrafik.

Norge är det tydligaste exemplet. Statens nettoinkomster från oljan förs varje år till en fond, och staten får bara använda fondens förväntade avkastning, i dag beräknad till 3 procent om året. I slutet av 2025 var fonden värd omkring 21 300 miljarder norska kronor. Naturräntan har blivit ett gemensamt sparande för nuvarande och kommande generationer.

När ska samhället äga, och när ska det köpa tjänster?

Det avgörs främst av hur lätt det är att byta leverantör. Konkurrens fungerar bra där köparen kan byta när avtalet går ut, som för städning eller kontorsmaterial. Den fungerar sämre där köparen blir bunden i många år, till exempel till en byggnad. Då sker konkurrensen bara en gång, vid upphandlingen. Sedan är köparen inlåst och har svårt att förhandla.

Nya Karolinska i Solna byggdes och drivs i samverkan med privata företag, med avtal till 2040. Byggrisken hanterades, och sjukhuset blev klart i tid och till avtalat pris. Men enligt den statliga utredningen hanterade avtalet inga andra risker än byggriskerna, och det framgår inte att andra lösningar utreddes. Riskpremien uppskattades till 4,7 miljarder kronor, och för hela sjukhuset räknar regionen med en kostnad på 57 miljarder kronor fram till 2040.

Även staten hyr i regel sina lokaler. Polisen hyr sitt nya hus i Borlänge av fastighetsbolaget Hemsö med ett 15-årigt avtal, som regeringen godkände 2023. Avtal längre än sex år kräver regeringens medgivande, just för att långa hyresavtal binder staten. Principen blir: konkurrens där det är lätt att byta, ägande där det är svårt att byta.

Sköter staten det den äger bättre?

Nej, inte automatiskt. Kritikerna har rätt i att offentligt ägande inte garanterar god förvaltning. Offentliga verksamheter kan bli tröga, och politiker kan använda dem för kortsiktiga syften.

Det som avgör är mer uppdraget än vem ägaren är. Hemsö, som hyr ut polishuset i Borlänge, ägs till största delen av Tredje AP-fonden, alltså indirekt av staten. Men AP-fondens uppdrag är att ge så hög avkastning som möjligt till pensionerna. Ägaren är statlig, men uppdraget är marknadens.

Det finns också en tredje väg mellan stat och marknad. Ekonomen Elinor Ostrom fick ekonomipriset 2009 för att ha visat att människor ofta kan förvalta gemensamma resurser väl själva, med egna regler. I Sverige finns det i besparingsskogar, samfälligheter, fiskevårdsområden och kooperativ.

Hur kan alla få det de behöver?

Genom att skydda grundbehoven från spekulation. Bostad, vatten, energi, vård och omsorg är behov som är stabila och förutsägbara. Alla behöver dem, varje år. Det skiljer dem från marknaderna för hus och aktier, där priserna kan stiga och falla kraftigt. Forskare kallar den del av ekonomin som bär vardagen för vardagsekonomin (foundational economy).

En princip är att grundbehoven tillhandahålls till självkostnad, medan spekulation får ske utanför grundbehoven. Sverige har redan sådana regler. Avgifterna för kommunalt vatten och avlopp får enligt lag inte vara högre än vad som behövs för att täcka de nödvändiga kostnaderna.

Allmännyttan visar att gränsen kan flyttas åt båda hållen. De kommunala bostadsbolagen drevs länge till självkostnad, men sedan 2011 ska de drivas enligt affärsmässiga principer, i ett allmännyttigt syfte. Var gränsen går är ett politiskt val, inte en naturlag.

Blir det inte bara bostadsköer?

Jo, om man bara sätter ett tak för priset och slutar bygga. Det är en av nationalekonomins mest kända invändningar, och den stämmer. Den som håller nere hyrorna utan att det byggs nytt får köer i stället för höga priser.

Wien visar en annan väg. Staden äger omkring 220 000 lägenheter, där ungefär var fjärde invånare bor. Tillsammans med omkring 200 000 subventionerade lägenheter bor enligt staden omkring 60 procent av invånarna i kommunala eller subventionerade bostäder. Det fungerar för att staden har byggt i hundra år och fortsätter att bygga. Men även Wien ligger efter med nybyggandet, och nya kommunala lägenheter är dyrare än gamla.

Lärdomen är att skyddet för grundbehoven bara fungerar om samhället samtidigt ser till att det finns tillräckligt mycket av det som behövs.

Vem ska betala för grundbehoven?

Vi själva, på samma sätt som i dag. Grundbehoven kan finansieras med skatt, med avgifter till självkostnad och med offentliga lån till sådant som håller länge, som bostäder och ledningar. Gröna obligationer och andra sätt att rikta krediten, som tas upp på sidan Pengar och ekonomi, kan också bidra.

Vissa ekonomer menar att staten kan skapa pengar för att finansiera sådant direkt. Det är omdiskuterat, och inget av resonemanget här bygger på det.

Det som till slut begränsar är inte pengarna utan de verkliga resurserna: arbetskraft, material, energi och planetens gränser. En bostad kräver byggnadsarbetare och cement, oavsett hur den finansieras.

Så vad är egentligen svaret?

Ägande är regler som samhället bestämmer, inte ett naturtillstånd. Medborgarna behöver inte äga allt för att kunna styra, men de behöver bestämma reglerna för det som alla är beroende av.

Där det är lätt att byta leverantör fungerar konkurrens bra. Där det är svårt, och där värdet kommer från naturen eller från det samhället har byggt, finns starka skäl för gemensamt ägande eller gemensam förvaltning. Och oavsett ägare avgör uppdraget vad som blir gjort.

Grundtryggheten bygger då inte på att priset på ens bostad stiger, utan på att alla har tillgång till det de behöver till en rimlig kostnad. Det motsvarar munken i Doughnut Economics: den inre ringen, grundbehoven, skyddas från spekulation, medan den yttre ringen sätter gränser för resten.

Frågan är alltså inte vem som äger allt, utan hur det alla behöver skyddas från spekulation.

Navigera i samhället