Navigera i samhället
Navigera i samhället
Samhällskartan
Samhällsutforskaren
----------------------------------------
Ekologiska systemet
Ekologiska beroenden
Naturens kretslopp
Planetens tillstånd
Resurser o material
Resiliens o vändpunkter
Människans fotavtryck
Omställning o möjligheter
Ekologin o det hållbara samhället
Vissa gör det, men än så länge är det sällan det största problemet. Olja, metaller och mineraler finns i begränsade mängder, men ofta i större mängder än man trodde för några decennier sedan. Nya fyndigheter och nya metoder tillkommer hela tiden.
Det som i stället tar slut är de förnybara resurserna, när de används snabbare än de hinner återbildas. Enligt FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation FAO var nästan 38 procent av världens bedömda fiskbestånd överfiskade 2021. Grundvatten pumpas upp snabbare än det fylls på, och bördig jord eroderar bort. Det som borde räcka för alltid blir ändligt när vi tär på själva kapitalet.
En del resurser tar slut på ett annat sätt. Atmosfären tar inte slut, men dess förmåga att ta emot koldioxid utan att klimatet förändras gör det.
Bilden ändras dessutom när man ser framåt. De rika länderna har byggt sina städer, vägar och maskiner med stora mängder metall. Om resten av världen ska nå samma materiella standard, samtidigt som energisystemet ställs om, ökar efterfrågan kraftigt. Enligt Internationella energiorganet IEA kan efterfrågan på litium öka åttafaldigt och på grafit fyrfaldigt till 2040, om världen ska nå nettonollutsläpp. Då blir frågan inte bara vad som finns i berggrunden, utan hur snabbt nya gruvor kan öppnas och vad de gör med natur och människor där de ligger.
Ofta, ja. Det är ett av tillväxtanhängarnas starkaste argument. När en resurs blir knapp stiger priset. Då blir det lönsamt att leta efter nya fyndigheter, använda resursen effektivare eller ersätta den med något annat. Ett känt exempel är vadet 1980 mellan ekonomen Julian Simon och biologen Paul Ehrlich om priset på fem metaller. Ehrlich trodde att priserna skulle stiga när metallerna blev knappare. De sjönk, och Simon vann.
Men mekanismen fungerar bara för det som har ett pris. Fisken i havet, grundvattnet, pollinerarna och atmosfärens förmåga att ta emot koldioxid saknar oftast pris, eller har ett pris som inte speglar skadan. Där säger marknaden ingenting förrän det är för sent, som när torsken försvann utanför Newfoundland.
Marknaden är alltså bra på att hantera knapphet på det som säljs, men dålig på att skydda det som inte gör det.
Mer än någonsin, och mängden ökar. Enligt FN:s internationella resurspanel har uttaget av material i världen ungefär tredubblats på femtio år, från omkring 30 miljarder ton 1970 till 106 miljarder ton i dag. Det är i genomsnitt omkring 35 kilo per person och dag. Utan ändrad politik väntas uttaget öka med ytterligare 60 procent till 2060.
Uttaget och förädlingen av material står enligt samma rapport för över 60 procent av världens utsläpp av växthusgaser. Jordbruk och skogsbruk står för omkring 90 procent av den förlust av biologisk mångfald och den vattenstress som beror på hur marken används.
Därför att den följer ekonomin. Mer produktion och konsumtion kräver mer material och energi, även när varje produkt blir effektivare. Effektivisering gör saker billigare, och då köper och använder vi ofta mer. Det kallas rekyleffekten (rebound effect): en del av vinsten äts upp av ökad användning.
Bilar är ett exempel. Motorerna har blivit mycket effektivare, men bilarna har samtidigt blivit större och tyngre. Ett annat exempel är städerna. Bostäder och infrastruktur för en växande stadsbefolkning kräver enorma mängder sten, sand, cement och stål.
Därför går resursfrågan inte att skilja från frågan om tillväxt.
Det är mycket ojämnt fördelat. Enligt FN:s resurspanel använder höginkomstländerna sex gånger så mycket material per person som låginkomstländerna, och de orsakar tio gånger så stor klimatpåverkan per person.
Det betyder att världen har två olika resursproblem. I fattiga länder behöver många människor använda mer resurser för att få bostad, el, rent vatten och tillräckligt med mat. I rika länder är utmaningen den omvända: att få ut ett gott liv av mindre. Och de två problemen hänger ihop. Om alla skulle använda lika mycket material som i höginkomstländerna skulle uttaget bli betydligt större än i dag, och redan dagens uttag är för stort.
Ja, men det kräver att vi ändrar hur vi gör. En studie i Nature Sustainability 2018 jämförde ett stort antal länder och fann att inget land i dag tillgodoser invånarnas grundläggande behov med en resursanvändning som skulle vara hållbar om alla levde så. Forskarna bedömer ändå att grundläggande behov, som mat, sanitet och ett slut på extrem fattigdom, troligen kan tillgodoses för alla inom planetens gränser.
Mycket av resursanvändningen i rika länder går till sådant som används lite: bilar som står still större delen av dygnet, kläder som används några gånger och bostadsytor som står tomma. Där finns stora möjligheter att få samma nytta av mindre material.
Det handlar alltså inte om att leva sämre, utan om att få ut mer livskvalitet av varje ton material.
Resurserna tar sällan slut på det sätt man föreställer sig, med en tom gruva eller en sinande oljekälla. Men om alla ska leva som i de rika länderna blir även metaller och mineraler en flaskhals. Det som redan i dag tar slut är naturens förmåga att förnya sig och att ta emot det vi lämnar efter oss. Fisk, skog, jord, vatten och atmosfär är de mest hotade resurserna, och det är just dem marknaden har svårast att skydda.
Samtidigt fortsätter resursanvändningen att öka i takt med ekonomin, och den är mycket ojämnt fördelad.
Frågan är alltså inte om resurserna räcker, utan om naturen hinner bära det vi tar ut och släpper ut.