Planetens tillstånd

Hur mår planeten egentligen?

Sämre än för bara några decennier sedan, och på flera områden samtidigt. Forskarna bakom de planetära gränserna har pekat ut nio processer som tillsammans håller jorden stabil. Enligt deras senaste bedömning, Planetary Health Check 2025, ligger sju av de nio utanför det säkra området: klimatet, den biologiska mångfalden, markanvändningen, sötvattnet, kväve- och fosforflödena, nya kemiska ämnen och nu också havsförsurningen.

2024 blev det varmaste år som har uppmätts, omkring 1,55 grader varmare än före industrialiseringen enligt Meteorologiska världsorganisationen WMO. De vilda djurbestånd som forskarna följer har i genomsnitt minskat med 73 procent sedan 1970, enligt WWF:s Living Planet Report.

Bara två gränser är inte överskridna: ozonskiktet och luftens partiklar. De visar något viktigt, nämligen att det går att vända utvecklingen.

Vad betyder det att en gräns är överskriden?

Att vi har lämnat det område där forskarna bedömer att jordsystemet med stor säkerhet förblir stabilt. Det betyder inte att något kollapsar dagen efter. En planetär gräns liknar mer en hastighetsgräns än en stupkant. Risken ökar ju längre över gränsen man kommer, även om det inte går att säga exakt när olyckan inträffar.

Gränserna är satta med en säkerhetsmarginal. Bortom dem finns en zon av ökande risk och längre bort en zon av hög risk. Enligt Planetary Health Check 2025 blir läget sämre för alla sju överskridna gränser.

Är det inte överdrivet? Har inte miljön blivit bättre?

På många håll har den det, och det ska man inte förminska. I Sverige är luften i städerna renare än för femtio år sedan, försurningen av sjöarna har minskat och ozonskiktet håller på att läka. Det är verkliga framgångar.

Men de handlar ofta om lokala problem med tydliga källor, som en fabriksskorsten eller ett utsläppsrör. De globala belastningarna, som utsläppen av växthusgaser, förlusten av arter och uttaget av material, fortsätter i stället att öka. En del av förbättringen i rika länder beror dessutom på att den smutsiga produktionen har flyttat till andra länder, varifrån vi sedan köper varorna.

Båda sakerna är alltså sanna. Miljön har blivit bättre där vi har tagit itu med problemen, och sämre där vi inte har gjort det.

Varför talar man om både klimat och biologisk mångfald?

Därför att de är de två processer som mest styr jordens tillstånd, och för att de hänger ihop. Klimatet avgör vilka livsvillkor arterna har. Samtidigt är levande natur, som skogar, myrar och hav, avgörande för klimatet, eftersom den binder kol.

När den biologiska mångfalden minskar får naturen svårare att anpassa sig till ett förändrat klimat. När klimatet förändras snabbt får arterna svårare att överleva. Problemen förstärker alltså varandra. Därför fungerar det sällan att lösa det ena på bekostnad av det andra, till exempel genom att ersätta artrik skog med snabbväxande planteringar för att binda kol.

Varför märks det inte mer i vardagen?

Därför att förändringen är långsam mätt i ett människoliv men snabb mätt i jordens historia. Varje generation uppfattar gärna den natur den växte upp med som det normala. Det kallas förskjutna referenspunkter (shifting baselines). Den som aldrig har sett ett torskrikt Östersjön saknar det inte.

Mycket av förändringen sker dessutom långt borta, i havens djup, i tropikerna eller i atmosfären. Och den rika världen har resurser att dämpa följderna, till exempel genom att importera mat när skörden slår fel. De som drabbas först och hårdast är ofta de som har bidragit minst.

Hur snabbt går förändringen?

Snabbare än det mesta vi känner till från jordens historia. Koldioxidhalten i atmosfären har ökat från omkring 280 miljondelar före industrialiseringen till drygt 425 i dag. Enligt FN:s klimatpanel IPCC är halten högre än någon gång under minst två miljoner år.

Arter försvinner också i en takt som saknar motstycke. Enligt FN:s kunskapspanel för biologisk mångfald, IPBES, är utdöendetakten tiotals till hundratals gånger högre än genomsnittet under de senaste tio miljoner åren.

Det som tog naturen tusentals år att bygga upp kan alltså förändras på några decennier. Det är hastigheten, mer än förändringen i sig, som gör läget allvarligt.

Så vad är egentligen svaret?

Planeten mår inte bra. Sju av nio planetära gränser är överskridna, och för alla sju går utvecklingen åt fel håll. Det är inte enskilda forskares larm, utan en samlad bild från tusentals mätningar och studier.

Men bilden är inte hopplös. Ozonskiktet visar att även globala problem kan vändas när världen bestämmer sig. Det svåra är att de stora belastningarna i dag är inbyggda i hur vi producerar mat, energi och varor.

Frågan är alltså inte om planeten är i obalans, utan om vi hinner ändra kurs innan obalansen blir svår att återställa.

Kopplingar till andra delar av samhället

Externa källor

Page updated

Google Sites

Report abuse