Navigera i samhället
Navigera i samhället
Samhällskartan
Samhällsutforskaren
---------------------------------------------
Demokratiska systemet
Makt och maktbalans
Val o partier
Deltagande och inflytande
Rättigheter och ansvar
Kunskap o offentligt samtal
Beslut och styrning
Långsiktighet o framtid
Demokratin o det hållbara samhället
Vi väljer vem som ska leda landet de kommande fyra åren, men sällan vart landet ska. I riksdagsvalet 2022 röstade 84,2 procent av de röstberättigade. De flesta tar alltså sin röst på allvar.
Men det vi väljer mellan är färdiga paket: ett parti, en lista med löften och en tänkt regering. Löftena gäller oftast enskilda frågor som skatter, vård, brott eller bensinpriset. Vad paketen tillsammans gör med samhället om tjugo år står sällan på valsedeln.
Jämför med ett företag. Ägarna utser en ledning, men de bestämmer också vad företaget ska åstadkomma och följer upp att det sker. I demokratin är medborgarna ägarna. Vi utser ledningen, men riktningen ingår sällan i beställningen. Här börjar tesen för hela Demokratiska systemet: demokratin är bra på att byta ledning, men den saknar ett sätt att bestämma riktningen och hålla den.
Därför att samhället har många delar, och de flesta ideologier har vuxit fram för att försvara en av dem. De formades till stor del under 1800- och 1900-talen, när olika grupper behövde ett språk för sina intressen och värderingar.
Förenklat kan man se ideologierna som väktare. Liberala och borgerliga idéer vaktar individens frihet och ett fungerande näringsliv. Socialdemokratiska och socialistiska idéer vaktar trygghet, jämlikhet och det gemensamma. Konservativa idéer vaktar kontinuitet och det som har visat sig fungera. Kristdemokratiska idéer vaktar familjen och civilsamhället. Gröna idéer vaktar naturen och kommande generationer.
Var och en har en poäng. Frihet, trygghet, kontinuitet, gemenskap och natur behövs alla i ett hållbart samhälle. Problemet är att ingen ideologi har som huvuduppgift att väga delarna mot varandra. Balansen blir i stället resultatet av förhandlingar mellan partier, budget för budget.
Vissa politiska riktningar handlar mindre om en samhällsdel och mer om vem som ska räknas till gemenskapen. Den frågan behandlas under Rättigheter och ansvar.
Regeringen och riksdagen. De granskas, men nästan bara på om de följer reglerna. Konstitutionsutskottet (KU) granskar regeringens arbete. Justitieombudsmannen (JO) granskar att myndigheter följer lagen. Riksrevisionen granskar hur statens pengar används. Offentlighetsprincipen och fria medier gör att nästan allt kan granskas av vem som helst.
Det är ett starkt skydd som inte ska tas för givet. Men granskarna frågar i första hand om makten har använts på rätt sätt. Ingen av dem har i uppdrag att fråga om samhället som helhet rör sig åt rätt håll.
Undantaget är klimatet. Sedan 2017 har Sverige ett klimatpolitiskt ramverk med en klimatlag. Regeringen ska varje år redovisa utsläppsutvecklingen i budgeten, och var fjärde år lägga fram en handlingsplan för hur målet om nettonollutsläpp 2045 ska nås. Ett oberoende klimatpolitiskt råd bedömer varje år om politiken håller. Det är en styrelse för riktningen, men bara för en av de nio planetära gränserna.
Jo, i grundlagen, men den saknar tänder. Regeringsformens första kapitel säger att den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Det allmänna ska särskilt trygga rätten till arbete, bostad och utbildning och verka för social omsorg, trygghet och goda förutsättningar för hälsa. Det allmänna ska också främja en hållbar utveckling som leder till en god miljö för nuvarande och kommande generationer.
Läser man det med Doughnut Economics i bakhuvudet är likheten slående. Först en social grund som ingen ska hamna under. Sedan ett ekologiskt tak som ingen generation får bryta igenom. Det är samma bild som munken: en grund att stå på och ett tak att hålla sig under.
Men paragrafen är ett målsättningsstadgande. Den säger vad det allmänna ska sträva efter, men den är inte tänkt att vara rättsligt bindande. Ingen regering behöver redovisa hur politiken förhåller sig till den, och ingen följer upp om samhället närmar sig målen. Visionen finns, men ingen ansvarar för den.
TSS behöver alltså inte uppfinna något nytt. Visionen heter Ett hållbart samhälle: ett gott liv för alla, inom planetens gränser. Den passar alla, eftersom den säger vart vi ska men inte hur vi tar oss dit. Den har dessutom redan stöd i grundlagen. TSS föreslår att den blir den gemensamma riktning som alla partier ställer sig bakom. Sedan kan striden handla om vägen dit.
Att partiet visar sin väg mot den gemensamma visionen, och vad vägen gör med hela samhället. En vision som alla kan säga ja till skiljer inte partierna åt, och det är inte heller meningen. Skillnaderna ska ligga i vägarna: vad man prioriterar först, vilka verktyg man väljer och vem som ska bära kostnaderna. Där hör den politiska striden hemma.
Det man kan kräva är en sorts varudeklaration. Varje parti redovisar vad dess förslag förväntas göra med alla fyra samhällsdelarna: ekonomin, naturen, de sociala villkoren och demokratin själv. Inte bara med den del som partiet helst talar om.
Förebilder finns. I Nederländerna räknar det oberoende planeringsorganet CPB på partiernas valprogram inför valen, för de partier som vill delta. Analysen visar bland annat effekter på statsfinanser, sysselsättning, köpkraft och fattigdom, och planeringsorganet PBL gör en egen analys av miljöeffekterna. Wales har sedan 2015 en lag om framtida generationer. Offentliga organ ska arbeta mot sju gemensamma välfärdsmål, och en kommissionär för framtida generationer följer upp hur det går.
Med klimatramverket har Sverige redan prövat konstruktionen. Steget är att använda den för hela samhället och inte bara för klimatet.
Jo, och så ska det förbli. Invändningen är viktig. Om en myndighet fick avgöra vilket parti som har rätt vore det ett steg mot expertstyre, och experter kan också ha fel, intressen och blinda fläckar. Rätten att rösta fram en politik som experterna ogillar är en del av demokratin.
Men granskningen som föreslås här bestämmer ingenting. Den kontrollerar att partiernas redovisning håller, ungefär som en revisor granskar ett bokslut utan att bestämma företagets strategi. Det är fortfarande väljarna som avgör, men med bättre underlag. En gemensam vision låser inte heller väljarna. Den säger vart vi ska, inte vilken väg som är rätt.
Riskerna ska ändå tas på allvar. Partierna kan lära sig skriva glättiga deklarationer, och en granskare kan få politisk slagsida eller mer makt än det var tänkt. Därför behöver granskningen vara öppen med sina metoder, ha brett politiskt stöd och själv kunna granskas. Klimatramverket visar att det går: det röstades igenom av en bred majoritet i riksdagen.
Demokratin är bra på att byta ledning, men den saknar ett sätt att bestämma riktningen och hålla den. Det beror inte på att politiker är sämre än andra människor. Det beror på hur systemet är byggt. Valen handlar om ledning och löften, granskningen handlar om regler, och ideologierna vaktar var sin del av samhället.
Lösningen är inte en ny ideologi eller ett nytt parti. Visionen, ett hållbart samhälle, har redan stöd i grundlagen. Det som saknas är att varje parti redovisar sin väg dit, och att någon oberoende granskar om redovisningen håller. Då blir valet ett val mellan vägar mot ett gemensamt mål, och inte bara ett val mellan färger.
Frågan är inte vilken färg som ska styra, utan om alla färger kan redovisa sin väg mot samma mål.