Långsiktighet o framtid

Varför är demokratin kortsiktig?

Därför att belöningen kommer i nästa val. En mandatperiod är fyra år, och de som styr bedöms efter det som syns före valet. En åtgärd som kostar i dag men ger nytta om tjugo år är svår att vinna röster på, särskilt om nyttan kommer någon annan till del.

Det handlar inte om att politiker är kortsiktiga som personer. De flesta vill göra gott på lång sikt. Men systemet belönar det som syns nu, och de som får bära följderna längst fram har ingen röst.

Vem talar för dem som inte är födda än?

Ingen, formellt. Barn och kommande generationer får leva längst med följderna av dagens beslut om klimat, natur, skulder och infrastruktur, men de kan inte rösta. Grundlagen säger att det allmänna ska främja en hållbar utveckling för nuvarande och kommande generationer, men ingen har i uppdrag att föra deras talan.

I ekonomin räknas framtida intäkter och kostnader om till dagens värde. I politiken finns ingen samlad redovisning av vad vi lämnar efter oss, med undantag för klimatet.

Har Sverige fattat långsiktiga beslut förut?

Ja, flera gånger. Pensionssystemet från 1990-talet togs fram av fem partier över blockgränsen, med målet att systemet skulle vara stabilt oavsett vem som styr. Partierna har sedan dess förvaltat det tillsammans i en pensionsgrupp.

Klimatramverket från 2017 är ett annat exempel. Det röstades igenom av en bred majoritet i riksdagen, sätter ett mål för 2045 och binder varje regering att redovisa hur politiken leder dit. Gemensamt för båda är att partierna enades om ramen men fortsatte att tävla om innehållet.

Vilka verktyg finns för att ge framtiden en röst?

Flera har prövats. I Finland lämnar regeringen sedan 1993 en framtidsredogörelse till riksdagen varje mandatperiod, och riksdagen har ett eget framtidsutskott. Wales har sedan 2015 en lag som tvingar offentliga organ att arbeta långsiktigt mot sju välfärdsmål, och en kommissionär för framtida generationer som följer upp hur det går.

Andra idéer är att en oberoende instans granskar hur nya lagar påverkar kommande generationer, eller att framtiden får en egen företrädare i riksdagen. Domstolar har också börjat spela en roll, vilket tas upp i Rättigheter och ansvar.

Låser man inte framtida väljare om man binder politiken långsiktigt?

Det är den viktigaste invändningen, och den ska tas på allvar. Dagens väljare har ingen rätt att bestämma åt morgondagens. Om ett mål skrivs in så att det inte går att ändra tar man bort en del av demokratin.

Men de verktyg som fungerar låser inte. Riksdagen kan ändra klimatramverket, och partierna kan lämna pensionsöverenskommelsen. Det verktygen gör är att kursändringar inte kan ske i det tysta. En regering som vill gå en annan väg får göra det, men den måste säga det öppet och redovisa följderna. Det är samma skillnad som mellan en gemensam vision och en låst politik: visionen säger vart vi ska, inte vilken väg som är rätt.

Så vad är egentligen svaret?

Demokratin är kortsiktig av konstruktion, inte av ond vilja. Valet kommer vart fjärde år, och de som får bära följderna längst fram har ingen röst.

Men Sverige har visat att det går att fatta beslut som håller över flera mandatperioder, när partierna enas om ramen och tävlar om innehållet. Pensionssystemet och klimatramverket är exempel på det. Det som saknas är samma ordning för hela samhället, inte bara för enskilda frågor.

Frågan är inte om demokratin kan tänka långsiktigt, utan om vi bygger in det i systemet i stället för att hoppas på det.

Kopplingar till andra delar av samhället

Externa källor

Page updated

Google Sites

Report abuse